Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag vet defintitvt inte vad jag ska skriva här. Men känner att jag har för mycket känslor som härjar omkring och jag måste få ur mig saker och ting.
Jag och Gustav är inte tillsammans längre. Det jag gjorde idag var det jobbigaste jag gjort hittills i mitt liv, kände mig som ett sånt jävla arsel. Men finns inte dom rätta känslorna där, är det väl bara så?
Jag har gråtit så mycket så jag är helt bedövad nu. Vi har haft det så jävla bra den mesta av tiden vi varit tillsammans, Greklandresan kommer jag aldrig glömma, den bästa resan någonsin. Men direkt jag flyttade började det kännas fel. Vi träffades för sällan, pratade knappt över telefon, tillslut fanns det inget att prata om när vi väl gjorde det. Jag frågade honom hur man vet när man försökt tillräckligt. Dom senaste dagarna insåg jag att jag försökt tillräckligt, vi hade fått ut allt vi kunde få ut av varandra. Det kändes som det var dags. Och jag ville inte att vi skulle fortsätta bråka och tillslut börja hata varandra. Och jag orkade inte känna mig ledsen varje gång vi pratade, ledsen för att det inte var så bra som det var förut, ledsen för att jag visste att det aldrig skulle bli så igen.

Två år. Det är en lång tid. Gustav har betytt enormt mycket för mig. Vi har bråkat, slagits & sen blivit sams miljoners gånger. Jag är sån. Han är sån. Vi är lika envisa. Och därför vet jag att det är en väldigt liten chans att vi kommer kunna vara kompisar, eller ens kunna prata med varandra nu. Och det gör ont. Men hur mycket jag än gråter och känner mig hemsk, så vet jag att det här var rätt beslut. Och jag hoppas verkligen att han kommer kunna inse det också, tillslut. Jag tror inte att det endast berodde på att jag flyttade, det kändes inte ritkigt 100 innan heller. Visst, man kan inte gå runt att vara nykär hela tiden, men jag vägrar tro att men inte kan få ett slags mellanting.

Att jag flyttade skyndade nog bara på något som ändå skulle inträffat. Jag känner att jag behöver tid för mig själv, inte känna mig bunden till något eller någon. Göra precis vad jag känner för, när jag känner för det. Inte känna att jag måste komma hemhem. Inte känna att jag sviker någon när jag väljer att lära känna nya spännande människor, ha roligt eller bara vara för mig själv. Kanske tänker ni att jag kommer ångra mig, när allt inte är så nytt längre och det blir massa tid över som jag kommer sitta ensam hemma och sakna gustav på. Och det kanske är rätt. Men jag är bara 19 år. Vi var inte gifta. Han kommer träffa en tjej som behandlar honom hundra gånger bättre än jag gjorde. Life goes on. Det låter kanske hårt men jag är optimistisk. Jag gör något som är helt nytt för mig, jag har flyttat bort från alla dom som står mig närmast, jag behöver komma till ro, vet var jag passar in och allt, allt. Det finns så mycket att säga, vet bara inte hur.
Jag ångrar verkligen inte dom här två åren, jag har lärt känna en underbar människa och jag har lärt känna mig själv också. Vi har haft jävligt roligt tillsammans. Vi passade lika bra tillsammans som vi inte gjorde, det var spännande. Men jag tror att man kan växa ifrån varandra, och just nu känns det som vi är på helt olika platser i livet. Och jag behöver egentid nu.

Är jag en dålig person? Jag vet inte. Det här kanske inte gjordes så smidigt som det skulle kunnat. Men jag hoppas av hela mitt hjärta att gustav också förstår, men det tror jag att han gör. Innerst inne visste han också att det hade börjat spåra ur. Jag är ledsen över att behöva vara orsaken till att någon annan blir ledsen, men i slutändan komemr vi båda må bättre av det här. För så som vårt förhållande har sett ut den senaste tiden, det mår man inte bra av. Jag babblar på. Som vanligt. Jag vill inte framstå som kall eller känslolös, känns nästan som jag verkar så. Och det stämmer verkligen inte, jag har ont i hjärta och mage, men det här känns som rätt sak att göra. Nu slutar jag helt enkelt bara skriva.