var så sjuuuuuukt bra alltså, överträffade verkligen mina förväntninga (och dom var som sagt ganska höga). Jag och Louise satt och drog efter andan konstant, superspännande! Se den! På bio!

Känns som jag sitter i en bergodalbana nu, upp och ner, fram och bak, ut och in, blablablaaa. Jag känner mig skapligt uppgiven för tillfället, det är ingen som fattar. Alla vill bara prata, hur är det, hur mår du?! Jag är ok, jag klarar mig. Nu vill jag sluta prata, jag vill börja ha roligt. Ja ni läste rätt, jag, Liza Bergkvist, vill vara tyst, inte prata. Knäppt va? Jag är trött på att analysera, fundera och tänka. Jag vill prata om ytliga saker, sånt man kan skratta åt. Jag vill vara bland människor och härja, släppa loss och prata om vem som kan få in flest klegg i munnen. Det är nivån jag vill ligga på när det kommer till konversationer. Börjar man prata med mig om annat, så kan jag inte sluta. Och jag vill inte prata mer. Fuck it. Jag vill bara ha kul nu. Jag behöver ha kul nu, inte lugn och ro.