det är läskigt
2009-06-08 @ 10:51:07
hela tiden har man gått och sett fram emot studenten, och att få börja göra vad man vill; flytta, lpugga vidare, resa, jobba och allt annat man nu skulle vilja göra. Men det är läskigt också. Jag är säker på att jag kommer hamna i Linköping, det är dit jag vill. Hela tiden har man pratat om det som kommer efter studenten som det bästa och roligaste. Men trots det så har det alltid känts väldigt avlägset; flytten, ny skola osv. Nu är det inte så avlägset längre. På lördag är det den 13 juni, jag tar studenten. Exakt 9 veckor efter, den 13 augusti, börjar skolan igen. Och innan dess ska jag ha hunnit flytta. Det skrämmer mig, just nu i alla fall. Jag kom till brinell helt ensam, och har klarat av det; underbara människor har jag fått som vänner. Men i början hade jag fortfarande elli och min mor&far hemma. Nu kommer jag börja om på noll igen, dock utan promenad med elinor var och varannan dag, och ingen mamma eller pappa att låtsasbråka med. Det är väl helt enkelt ett kliv in i vuxenvärlden. Men jag känner mig inte vuxen, inte ett dugg. Men visst ser jag fram emot att flytta, att någorlunda stå på egna ben, bara svara inför mig själv och inte behöva berätta för mor&far vart jag sover, när jag kommer hem osv. Frihet? Kanske det. Eller bara att vara vuxen helt enkelt.
Men ibland känns det jättejobbigt, som när jag får såna sms som igår.
När folk frågar hur vi ska klara av det, och får det att låta som om det vore världens undergång blir jag irriterad, och svarar ganska annorlunda mot hur jag egentligen känner. Jag vet att vi kommer klara oss, hur det än ser ut om ett halvår, ett år, fem år. Överlever det gör man alltid. Men jag vill och vet vi kan "hålla ihop". Åtminstone tills det kanske är dags att säga hejdå, men då på grund av något helt annat än ett avstånd.
Jag älskar min gustav <3
Men ibland känns det jättejobbigt, som när jag får såna sms som igår.
När folk frågar hur vi ska klara av det, och får det att låta som om det vore världens undergång blir jag irriterad, och svarar ganska annorlunda mot hur jag egentligen känner. Jag vet att vi kommer klara oss, hur det än ser ut om ett halvår, ett år, fem år. Överlever det gör man alltid. Men jag vill och vet vi kan "hålla ihop". Åtminstone tills det kanske är dags att säga hejdå, men då på grund av något helt annat än ett avstånd.
Jag älskar min gustav <3
Kommentarer
Postat av: Elli
Postat av: Elli
Du är bäst och du kommer att klara av allt galant!! Puss på min Liza :*
Trackback
