Jag måste bara tillägga att idag är jag glad, uppspelt och lycklig. Ja, idag var en bra dag.
Jag känner mig verkligen lyckligt lottad.

Jag kan erkänna att dom senaste veckorna har varit kämpiga, det har hänt så mycket och jag har inte kunnat hantera klart den ena saken förrän nästa sak kom upp. Förra fredagen var motsatsen till denna, jag mådde piss och ville bara hem till mamma, pappa, elli och alla tjejerna. Jag kände verkligen hur jag saknade alla, och kände att jag med säkerhet aldrig kommer hitta någon som kommer kunna ersätta dom fantastiska människorna jag spenderat hela min uppväxt med. Så att komma hem förra helgen fick mig att tänka, jag ville knappt tillbaka ner. Men jag kom tillbaka ner, med nya krafter och nu känns allt så mycket bättre. När det händer så mycket under en egentligen väldigt kort tidsperiod, det är jävligt omtumlande.

Jag behöver tid för att landa och andas. Så nu andas jag. Och allt känns lättare.

Något som jag känner mig bättre på nu för tiden är att ta saker som det kommer, man kan inte planera allt. Things just happen. Shit happens. Good things happen. Jag sitter och småler nu. Idag var en sån dag. En le-dag. Hela veckan har faktiskt varit full av le-dagar. Att sitta 9 timmar i skolan och plugga en fredag kanske inte skulle innebära en glad dag för många. Att sitta och skriva labrapport i 6 timmar kanske inte skulle innebära en le-dag för många. Men för mig är det det. This is the way I wanna live. Jag stormtrivs.

Kanske är det den mysiga och trevliga fredagskvällen, eller musiken i mina öron som får dessa känslor att välla fram. Men hur som helst så känner jag dom. Jag känner mig lugn och genuint glad för första gången på ett par veckor. Det är dags att ta livet som det kommer!

Jag vet, från djupet av mitt hjärta, att jag aldrig någonsin kommer kunna hitta en ny Elli, eller något annat tjejgäng så bra som det jag lämnade hemma. Så mycket kul vi haft tillsammans! Och att ha flyttat hemifrån har fått mig att verkligen uppskatta mina föräldrar. Dom är grymma. Finns inga bättre. Och jag skulle vara totalt lost utan dom.

Men jag bor här nu. Jag lär känna en massa nytt folk, jag känner själv hur jag växer. Som person. Låter kanske som en massa bullshit, men att verkligen få börja om från noll, man lär sig en hel del om sig själv. Och jag trivs här. I min nya värld. Och jag kan ta mig igenom jobbiga dagar, för jag vet att hemhemma har jag en massa folk som backar upp mig. Kan ringa mamma eller pappa när jag känner mig ensam, kan ringa Elli när jag behöver prata av mig och ingen här nere i Linköping orkar lyssna på mig efter en hel dag tillsammans.

And that's all I need.