Varenda gång! Det är konstigt att jag fortfarande blir besviken när jag vet att det kommer komma, om och om igen. När ger man liksom upp och accepterar att det är bara så här det är? Eller börjar kräva något mer?

Förresten. Jag kom nyss på att jag kommer saknar sofia & carro jättemycket i höst! Den där jävla jakob blir jag tydligen inte av med. Jag tänker mest på allt kul i och med studenten, men jag har ju faktiskt spenderat 5 dagar i veckan i 3 år med dessa människor.
Så det kommer inte vara utan tårar som jag lämnar 3NV bakom mig.
Usch, jag är så himla känslosam emellanåt.


Nu ska jag skriva mitt svenska tal.