Jag kan fan inte göra mer än att längta. Känns som jag är klar med det här nu, finns inget mer att hämta. Allt som funnits att göra är gjort. Lättnad, det är vad jag känner. För nu är jag finito med det här! Att alltid stanna kvar, det är en tanke som verkligen får mig att vilja gråta. Vad har man att vänta då? Rutiner, same old same old. Med risk för att bli besviken så ger jag ändå upp mycket, men det finns alltid något nytt, och ibland kanske något bättre. Mer spännnade, åtminstone för ett tag.

Bättre än att sitta här och skirva om islamismen i alla fall.