Jag har alltid tänkt att när allt är bra, när man mår bra; skolan går fint, gustav bråkar inte med mig, jag har det skitbra med alla som betyder något, så är jag alltid inställd på att något dåligt kommer hända. Det finns liksom inte en chans att man kan gå omkring och må hur bra som helst, tillslut kommer något man inte vill ska inträffa självklart inträffa. Ja, klart det är så, så är det ju i livet, man kan inte klara sina 80 år utan att må dåligt. Men just tanken "jaha, nu mår jag bra och är glad, vilken dag som helst kommer jag bli påkörd av en stridsvagn eller gustav bli uppäten av frank". Men sen tänker jag ännu lite mer; sådär är jag med allt. Jag är alltid inställd på det värsta, för att slippa bli besviken, slippa bli ledsen. Varesig det handlar om prov eller bara livet allmänt, så går jag omkring med inställningen att det inte kommer hålla, det kan omöjligt gå bra IGEN. Grejen är ju, att det går bra, igen och igen. Och jag har faktiskt varit skonad hela mitt 18,5 åriga liv, det har aldrig hänt mig något hemskt. Mina föräldrar är inte skiljda, ingen som stått mig nära har dött. Jag har inte ens varit olycklig kär? Jag vill se mig själv som en stark människa, men om jag inte ens gått igenom de saker som folk anser vara bland det värsta man kan vara med om, hur kan jag då vara stark?  Jag är fejk-stark, bara pålåtsas. Och jag ser folk som mår dåligt, på grund utav det ena eller det andra och jag tänker  "skärp dig för fan, sluta larva dig!". Ok, inte direkt det jag säger om Sofia kommer och är ledsen, inte så jag tänker heller. Men i en del situationer gör jag det. Jag kan tycka att det är ett medvetet val att må dåligt. Ta det inte som att jag menar att om din mamma dött så ska du inte må dåligt. Men många gånger är den en själv som sett till att man mår dåligt, när man kanske låter något annat än hjärnan styra ens handlingar? Varför inte ta sig i kragen och helt enkelt rycka upp sig, ha lite självrespekt? Hela livet handlar om att göra val, har man prövat en sak och det funkade inte, inte gör man då om det, lär man sig inte? Men sen ska jag inte säga så mycket, kanske kommer jag tråna efter gustav även fast han gjort slut med mig miljoner gånger, varit otrogen. Må dåligt. Det vet jag inte, för än så länge har jag inte varit med om det.
Kanske jag ska vara tyst, jag som bara är stark pålåtsas.