Ja, allt utom träningen faktiskt. Det är det enda roliga just nu. Till och med skolan som jag brukar klaga på, men faktiskt aldrig vara trött på, känns blä. Vet inte riktigt vad det är, känns som jag fastnat i någon konstig, dyster sinnesstämning. Jag fräser åt allt och alla. Alla är jobbiga, gustav är jobbig, dolly som bara mjaouar är jobbig, kemilena som rättar segast i universum är jobbig. Ni förstår vad jag menar antar jag.. Bara att ligga ner här och försöka välja vilken film jag ska kolla på känns som en pina. Vart fan är alla endorfiner som träningen ska ge?! Inte här i närheten i alla fall. Suck. Jag tycker synd om mig själv, jag lider, och det är antagligen synd om alla i omgivningen som får lida dom också. Bara för jag vill att alla ska förstå hur otroligt jobbiga dom är och hur irriterad jag blir på mig själv för att jag tycker dom är jobbiga. Samtidigt är jag likgiltig. Jag bryr mig helt enkelt inte. Jag bryr mig inte om lördag, kan lika gärna gräva ner mig i skolböckerna istället. Likgiltighet är jobbigare än att vara irriterad. Efteråt i alla fall. Just nu glider jag bara fram, utan att bry mig. Tass, jag tror jag behöver mer solljus och mindre mörker.