Jag satt här och gjorde ingenting när tankarna vandrade iväg och jag insåg att man har så förbannat lite tid på sig! Man ska hinna plugga, resa, skaffa sig ett bra jobb, en karl, gifta sig, barn, bli gammal och sen dö. Och alla dom där grejerna, tja förutom att resa, är saker man måste göra. Eller måste & måste, saker som man förväntas göra. Klassträff med NV om 20 år och jag är den enda som inte pluggat vidare eller fått ett bra jobb, har varken man eller barn, så kommer dom antagligen titta lite snett på mig och tycka synd om mig. Men varför ska folk tycka synd om en egentligen? Jag kanske väljer att jobba på Nisses hela livet, och jag kanske hade en man men han var inte till någon nytta så han gjorde jag mig av med. Kanske är jag lycklig med att sova & vakna ensam, dricka rött vin (gillar inte vin nu, men om 20år kommer jag älska att dricka vin med mina katter). Katter var det ja, flera stycken. Mina älsklingar. Jag kanske luktar lite kattkiss, folk håller sig undan från mig. När någon av mina älsklingar dör stoppar jag upp dom, spar missen under min säng och tar upp den och gosar när jag känner mig i behov av närhet. Men när jag passerat 50 inser jag vad jag missat och börjar sätta in kontaktannonser i den lokala tidningen; Ensam kattkvinna söker ensam kattman. För uppenbart och jag får inte ett enda svar. Jag går i pension, spenderar dagarna med att vandra omkring i staden där jag bor, luktar kattkiss vart än jag går. Inte för att jag vill lukta kattkiss, det är bara det att ingen har sagt det till mig. Och hur ska jag kunna veta att monsterkatten har en ovana att urinera bland min rena tvätt? Nej nej, ingen säger ett ord, alla bara tittar snett.