Satt i bilen på väg hem från Maxi när jag började tänka tillbaka på hur dåligt jag faktiskt mådde hela perioden innan Thailandsresan och ledigheten. Och hur fort det går från toppen till botten, vice versa. Knäppt alltså! Men det är ganska skönt att se tillbaka på det och inse att man tar sig igenom skitperioder. Det var bara helt enkelt för mycket, jag ser mig själv som en stresstålig människa, men bägaren bara rann över i början på året. Jag läste en kurs extra, så alltså fyra kurser parallellt, varav två var metodkurser = miljoner med timmar på lab. Det är ju timmarna på lab som är roliga men nu blev det lab 8-17 nästan varje dag under en period, samtidigt som man har en massa teori att ta sig igenom. Men skolstress tycker jag bara om, sätter press på en och man prestrerar. I samma veva som jag hade den tyngsta perioden rent schemamässigt (och ibland även kunskapsmässigt) på hela studietiden så jobbade jag två kvällar i veckan. Det blev två dagar i veckan som började 8 på morgonen, på gick non-stop och slutade efter 20 på kvällen när jag kom hem från jobbet. Men det är inte heller så jävla farligt, jobbet är roligt och jag trivs superbra med mina "elever". Mitt i allt detta bestämde jag mig för att ta dykcertifikat hemma i Sverige. Så under en period hade jag antingen jobb eller dykkurs varenda vardagskväll. Efter roliga men kämpiga dagar i skolan. Nu började det bli lite ansträngande. Pappa ringde och sa att mamma åkt in akut till sjukhuset, tog några dagar innan vi fick veta vad det var. Och allt ordnade ju sig, men det var inte kul att vara borta från mami när hon var dålig. Bilen blev påkörd, jag fick böter, cykeln & mobilen gick sönder. Massa pengar betalades ut som jag inte planerat, aningen stressat då jag lever på en ganska tajt budget i och med att jag bara tar bidrag, inte lån och resten betalas från sparkontot. Jag började planera sommaren, ville inte jobba på Arla. Började planera att göra ett 60 hp masterprojekt istället för ett 30 hp (1 år istället för 6 månader). Och eftersom jag är jag ska jag tänka igenom, analyser och älta vartenda beslut allt för många gånger. Många bollar i luften skulle man kunna säga. Och samtidigt som allt det här, varav många av grejerna egetligen var roliga gerejer, så kunde jag inte sova. Inte alls. I ett par månader sov jag ungefär var tredje natt, då jag i princip däckade för jag sovit så lite dom två nätterna innan. Gick runt med bomull i skallen. Kroppen sa ifrån. Huvudvärk. Magont. Hela jag var kaos. Blev ledsen, arg, glad omvartannat. Om jag i vanliga fall är ganska upp & ner så var det jagx1000 under den här tiden. Att Michael orkade med mig är helt otroligt. Vilken karl! Vi turades om att sova på soffan, i extra rummet, i sängen för att försöka hitta en lösning på mitt sömnproblem. Tillslut orkade jag inte mer. Gick till doktorn och fick sömntabletter. Var verkligen en sista utväg. Känns inte helt normalt att ta en massa medicin för att kunna somna (plus att det är förbaskat beroendeframkallande!). Men det funkade. Någorlunda. Jag kunde i alla fall somna. Att jag sen vaknade det ögonblick pillrena slutade verka är en annan sak för jag fick i alla fall fem, sex timmar av sammanhängande sömn. Det var fantastiskt! Men pillrena la jag bort så fort sista tentan var skriven. Semestern i Thailand var nog absolut det allra bästa som skulle kunna ha hänt efter allt. Nu sover jag bra igen. Och tentorna gick suveränt, vilket är ganska otroligt med tanke på hur saker och ting varit.

 

Kanske bara låter löjligt för vem som nu läser det här. Så här i efterhand får jag ont i magen när jag tänkte på hur jag mådde men samtidigt stolt övermig själv för att jag fixade allt ändå. Nu ska jag snart skriva min sista tenta, sen i sommar har jag fått stipendie så kommer jobba hos den forsakrgrupp jag till hösten påbörjar mitt 60 hp masterprojekt hos. Familjen jag jobbat hos sen i oktober/november vill ha mig kvar längre, verkar väldigt nöjda och det är ju superkul. Men till hösten vill jag lägga allt mitt fokus på projektet så kommer sluta jobba inom kort. Och framför allt; jag sover! Kommer aldrig igen underskatta något så enkelt som att lägga sig och sova, haha!